Igår så var vi på mötet där allt skulle läggas på bordet.
Vi åkte in till sjukhuset klockan 10, och kom därifrån klockan 16 - en väldigt lång dag alltså, vilket dessutom visade sig på föräldrarna som somnade klockan 21,30 - helt slutkörda.
A kommer att få diagnosen högfungerande autism. I princip så är det samma sak som asperger (det skrev jag om här
http://lingonochlime.blogspot.com/2009/05/asperger_27.html).
Anledningen till att han inte kommer att få denna diagnos är pga hans intelligens.
A är fem år, men han ligger på en 12-årings nivå kunskapsmässigt, och hans IQ ligger på 132. Mensa kräver 130 för att bli medlem.
Vi visste ju egentligen detta i princip, men blev ändå förvånade över de höga siffrorna. På den "lilla" utredningen fick vi veta att han låg på en 7½-årings nivå. Med andra ord 2½ år före sina jämngamla. Nu ligger han alltså 6½ år före.
Då kommer våra funderingar - har han utvecklats så fort på 6 månader? Eller var det bara för att han nu gjort alla tester?
Det första alternativet är otroligt skrämmande. Är det så, så kommer framtiden bli otroligt tuff. Så i dagsläget tror vi mer på det andra alternativet, och hoppas att det är så.
Hans IQ hade vi inte alls funderat över förstås, och blev otroligt överraskade.
Så, hur känner jag?
Otroligt blandade känslor. Ingenting är egentligen överraskande, men ändå så var det jobbigt att få höra det. In i det sista hoppades vi naturligtvis att han bara skulle vara tidig i utvecklingen, även om vi båda visste att det inte var så.
Väldigt stolta över att höra de som gjort utredningen vara SÅ fascinerade och stolta över vår sons kunskaper. Jag trodde att de mötte detta dagligen, men de är ärligt imponerade. Det gör mig naturligtvis väldigt stolt.
Men sedan kommer autism in i bilden och "förstör". Nu kommer vi aldrig kunna vara "vanliga" föräldrar till A, utan det ställs enorma krav på oss att vi ska lära honom allt om det sociala samspelet eftersom han inte kan knäcka den koden själv.
Hans intellekt kommer att underlätta för honom enormt även i den frågan eftersom han har en stor kapacitet att lära sig. Men vi som föräldrar måste lära honom allt detta, och det känns ju lite skrämmande.
Vad som gör mig väldigt glad är att höra psykologen säga att det vi redan gjort har varit helt rätt. Instinktivt har vi hanterat honom rätt och vi vet hur vi ska göra för att ha en vardag som fungerar. De förväntade sig att vi skulle ha problem med vår son, men vi har aldrig haft det. Däremot har vi väldigt tidigt börjt med väldigt enkla saker för att underlätta för oss själva och vår son.
Men det är klart att få det berömmet trots allt. Det behövde vi nog.
Förskolan är informerad om vissa delar av detta. Ingen diagnos har de fått - vi vet inte heller om vi vill att de ska veta det. Jag o M måste prata mer om detta först. Men de vet vad han behöver hjälp med i förskolan.
Fler funderingar kommer....... Vi kommer dessutom ha minst ett möte till där vi ska få tips och råd inför framtiden. Alltså vilka underbara människor som gjort denna utredningen. De är guld värda