onsdag 7 oktober 2009

Nu vet vi

Igår så var vi på mötet där allt skulle läggas på bordet.

Vi åkte in till sjukhuset klockan 10, och kom därifrån klockan 16 - en väldigt lång dag alltså, vilket dessutom visade sig på föräldrarna som somnade klockan 21,30 - helt slutkörda.

A kommer att få diagnosen högfungerande autism. I princip så är det samma sak som asperger (det skrev jag om här http://lingonochlime.blogspot.com/2009/05/asperger_27.html).
Anledningen till att han inte kommer att få denna diagnos är pga hans intelligens.

A är fem år, men han ligger på en 12-årings nivå kunskapsmässigt, och hans IQ ligger på 132. Mensa kräver 130 för att bli medlem.

Vi visste ju egentligen detta i princip, men blev ändå förvånade över de höga siffrorna. På den "lilla" utredningen fick vi veta att han låg på en 7½-årings nivå. Med andra ord 2½ år före sina jämngamla. Nu ligger han alltså 6½ år före.

Då kommer våra funderingar - har han utvecklats så fort på 6 månader? Eller var det bara för att han nu gjort alla tester?

Det första alternativet är otroligt skrämmande. Är det så, så kommer framtiden bli otroligt tuff. Så i dagsläget tror vi mer på det andra alternativet, och hoppas att det är så.

Hans IQ hade vi inte alls funderat över förstås, och blev otroligt överraskade.

Så, hur känner jag?
Otroligt blandade känslor. Ingenting är egentligen överraskande, men ändå så var det jobbigt att få höra det. In i det sista hoppades vi naturligtvis att han bara skulle vara tidig i utvecklingen, även om vi båda visste att det inte var så.

Väldigt stolta över att höra de som gjort utredningen vara SÅ fascinerade och stolta över vår sons kunskaper. Jag trodde att de mötte detta dagligen, men de är ärligt imponerade. Det gör mig naturligtvis väldigt stolt.

Men sedan kommer autism in i bilden och "förstör". Nu kommer vi aldrig kunna vara "vanliga" föräldrar till A, utan det ställs enorma krav på oss att vi ska lära honom allt om det sociala samspelet eftersom han inte kan knäcka den koden själv.

Hans intellekt kommer att underlätta för honom enormt även i den frågan eftersom han har en stor kapacitet att lära sig. Men vi som föräldrar måste lära honom allt detta, och det känns ju lite skrämmande.

Vad som gör mig väldigt glad är att höra psykologen säga att det vi redan gjort har varit helt rätt. Instinktivt har vi hanterat honom rätt och vi vet hur vi ska göra för att ha en vardag som fungerar. De förväntade sig att vi skulle ha problem med vår son, men vi har aldrig haft det. Däremot har vi väldigt tidigt börjt med väldigt enkla saker för att underlätta för oss själva och vår son.

Men det är klart att få det berömmet trots allt. Det behövde vi nog.

Förskolan är informerad om vissa delar av detta. Ingen diagnos har de fått - vi vet inte heller om vi vill att de ska veta det. Jag o M måste prata mer om detta först. Men de vet vad han behöver hjälp med i förskolan.

Fler funderingar kommer....... Vi kommer dessutom ha minst ett möte till där vi ska få tips och råd inför framtiden. Alltså vilka underbara människor som gjort denna utredningen. De är guld värda

8 kommentarer:

  1. Heeej vännen förstår att ni va trötta igår:-) Men nu vet ni och ni kan få den hjälpen att fortsätta hjälpa A till ett socialt samspel som sagt så har ni ju gjort ett bra jobb redan MEN nu vet ni och kan kräva den hjälp han behöver i förskola och sedan skola.

    Förstår att ni är stolta och 132 o IQ WOW han är smart men det visste ni ju redan.

    Massa kramar//Misan:-)

    SvaraRadera
  2. Hej :-)

    Nu känner jag inte alls till bakgrunden men jag ville ändå kommentera.
    Att ni fått en diagnos är ju till stor hjälp för er i frmatiden och ni har fått reda på massa otroligt bra saker om er son.
    Och vilket intellekt! Wow!
    Ni har också fått bekräftelse på hur ni redan nu uppfostrat er son och det måste ju kännas skönt att kunna fortsätta på det viset, kanske mindre skrämmande för framtiden?

    Stort lycka till med allt nu:-)

    Kramar Cellisen (Guide på FL)

    SvaraRadera
  3. Heeej vännen förstår att ni va trötta!!!
    Men nu vet ni hur ni kan fortsätta hjälpa A & ni har ju gjort ett bra jobb redan!!
    Nu vet ni & kan info förskola/skola.

    Förstår att ni är stolta ♥...*Kraam*

    SvaraRadera
  4. Hej vännen!
    Att få en diagnos på sitt barn är en sorg i sig. Vi har en son med Asperger, en härlig 15 åring. Min första reaktion var att: Ska han leva ensam resten av livet, ska han aldrig hitta någon att leva med. När jag sa detta till min mamma så sa hon: Men Tina det är ju din dröm och det du vill med ditt liv. Det är inte säkert att han vill det. Det finns faktiskt människor som trivs med att leva ensamma.
    Det gav mig en tankeställare. Ända sedan han var lite så har hans agt att han inte ska ha några egna barn han ska passa syskonbarn, köra dem på en flakmoped :-)
    Kanske blrit det så kanske inte, oavsett så jobbar vi för att stärka honom, ta fram de bra sidorna han har och jobba med de som är mindre bra. Egentligen precis som vi gör med våra andra barn bara på ett annat sätt.
    För snart fem år sedan, strax efter att vi fått ASdiagnosen, fick vår son som är 13 år cancer och då sa hen kompis till mig:
    - Ska ni få allt J har As, T går hos talpedagog och A har fått cancer.
    Jag svarade henne:
    - Det finns radiopratare som har talfel, J utan AS är inte våran J ( AS är ju en del av pesonligheten) men cancer det kan jag vara utan)
    Jag sörjer inte att Johan har AS jag sörjer attityden hos de människor han kommer möta i framtiden, de som inte förstår hans funktionshinder.
    Vi har alltid varit mycket öppna med att Johan har AS men innan vi berätttade det för omgivningen talade vi honom. Han var inte intresserad då men de senaste åren har han en bra relation till AS.
    Han är inte mycket för småprat (hans egna ord) men i bilen kan vi föra en bra dialog.
    Njut av er son och fortsätt som ni har gjort. Ni gör ett kanonjobb med er son!
    Kram Tina Tygbiten

    SvaraRadera
  5. Hallå där tjejen

    WOW vilket intellekt, fantastiskt ju.

    Jaa du det måste ju kännas skönt nu att ha fått veta kan jag tänka mig. Jag var ju gravid tills i maj i år då vi förlorade våran dotter i VA 39 pga plötslig spädbarnsdöd i magen. Var glad och stolt över din son, älska honom som han är för han är ERAN son erat kött och blod, njut av honom för det finns INGEN ANNAN som honom och han är BARA eran.

    KRAM KRAM
    ina66

    SvaraRadera
  6. Tack alla för era kommentarer :-)

    Tygbiten. A fick diagnosen AS först, och skulle ha behållt den om det inte varit för de höga siffrorna i begåvningstesten. I annat fall så är det i princip ingen skillnad mellan de två diagnoserna.

    Skulle vara otroligt intressant att höra hur ni har gjort. Tar kontakt med dig via fl :-)

    SvaraRadera
  7. låter som det var en lång dag men nu är väntan över iaf och ni kan koncentrera er på en "lösning" fast det låter ju redan som ni gör rätt när det kommer till A:s sociala samspel och få det att fungera.

    en liten genikille :-)

    //snusfia

    SvaraRadera
  8. Smart kille ni har :-) På måndag ska vi på återgivning ang. ADHD utredning på dottern. När WISC bedömningen gjordes så konstaterades oxå att hon var smart, hon ligger genomsnittligt på allt men hennes personliga svaghet låg på arbetsminne och hennes personligt starka sida var matriser och det är det dom kollar på just i menza. A är hyperaktiv, har uppmärksamhetsproblem och hjärnan har ständig aktivitet.
    Som nån annan skrev, utredning är bra då akn man hjälpa sitt barn utefter barnets svårigheter men det är omvälvande. I vårat fall så har vi länge känt att nåt inte stämmer och det har börjat sätta spår i kompisrelationerna så ajg välkomnar resultatet på måndag men är ju orolig att psykologen inte ser det vi ser.
    Iaf många kramar, det kommer bli bra ska du se

    SvaraRadera